ME-WE!
Sömnsvårigheter, ångestattacker, ätstörningar, depression är en verklighet för allt fler ungdomar idag. Men vad är det som gör så att vi tvingas ta sömntabletter, ångestdämpande och antidepressiva medel allt mer? Möjligheterna säger jag, alla dessa underbara möjligheter som finns, möjligheter som gör livet till en plats där allt ska hinnas med, stora möjligheter och lite tid. Ordet bara, hade varit en räddning för oss många. Du kan bara bli läkare, du kan bara studera i Lund osv. Bara, hade underlättat det enormt för vår generation.
Du skall träna och vara lika slak som modellerna som ständigt exponeras framför våra ögon, du skall ha alla MVG innan du går ut gymnasiet, du ska ta körkort, du ska flytta hemifrån, du ska komma in på universitet, du ska resa världen runt, du ska face book med sisådär två hundra vänner, du ska hinna ha tid för både familjen och de riktiga vännerna (nu pratar vi ej om face book) och samtidigt ska du vara lycklig och du MÅSTE ha kul vad du än gör och helst ska allt detta göras samtidigt.
Vem av oss har inte åkt på semester och sagt, okej detta ska bli den bästa semestern någonsin, jag ska bli jätte brun (in your face alla andra svensson hemma) du ska festa dygnet runt, du ska träffa något skit snygg kille/tjej, du ska se alla viktiga sevärdigheter, du ska, du ska och du ska. Och till slut hur mycket blir det semester av det, jag vet att jag kommer hem tröttare än vad jag var när jag åkte. Vår generation har så många möjligheter, så många val som vi ska och vill göra att till slut kommer sömnsvårigheterna, ångestattackerna, depressionen smygande som ett tecken på att vi har för mycket att bestämma, för mycket vi vill göra.
"Det är den första generationen som har gigantiska nätverk som de håller ihop med hjälp av mobilen och Internet, säger en av författarna Mats Lindgren i en intervju i Sydsvenska Dagbladet." Mobil, msn, face book och allt annat i all ära men det är just de sakerna som är problemet. Vi kan aldrig bara ta en paus. Jag ska bara ringa henne, jag ska bara snabbt logga in på msn, jag ska bara kolla den bloggen osv. Vi hinner aldrig koppla av, vi vill inte koppla av. Vi måste ständigt göra något. Om jag ligger en eftermiddag utan att träna, plugga, träffa någon kompis så får jag skuldkänslor för att jag inte har gjort något vettigt. Och till slut slutar det med att jag skriver långa listor för varje dag, saker som upptar varje sekund, minut och timme av dagen så att jag inte ska behöva befinna mig där i soffan och bara ta det lugnt. Masochister kort sagt. Freud sa att masochismen är ett bevis på dödslängtan och just genom depressioner, ångestattacker, ätstörningar, sömsvårigheter som orsakas av detta liv i ständig rörelse är vi hela tiden ett steg närmare ett kortare liv.
Det hela "du ska", hela presentationsångesten leder i många fall att man ger upp och att man till slut inte orkar med allt - och då går det från att varit super aktiv till totalt inaktiv. För många krav, för många andra duktiga människor, för många val man ska göra gör så att man ger upp och det är här kvartlivs krisen kommer in. Efter en hel del utbildning vill man resa lite, se världen, göra något spännande och inte riktigt bli vuxen och börja tänka på pensionssparande. Men hela tiden i bakhuvet maler det på, du är 25 år gammal, har ingen fast bostad, inget fast jobb, familj ska bildas men hur orkar man ta tag i allting när man igen måste kämpa och bevisa att man är bäst? Skriva listor och ligga sömnlös om nätterna, igen. Därmed förlänger man denna inaktivitet och ansvaret som vuxen livet för med sig glider allt längre bort från oss. Jag tror helt enkelt att vi bränner ut oss innan 20 års ålder och när det är dags för de stora beslutet som kommer forma vår framtid så drar vi oss undan. Samtidigt som målet inte är utbrändhet för någon av oss innan 20 års ålder så tror jag inte att inaktiviteten och denna kvart livs kris påverkar hela livet därefter. Det gör inget om man inte skaffar drömjobbet, drömlägenheten innan du fyller 30. Du behöver inte ens skaffa något som börjar på dröm - bara du är nöjd med det du har. Och genom denna kvart livs kris tror jag att man inser att man inte behöver vara bäst på allt, att man inte behöver göra hundra saker samtidigt och att det är okej att ligga en eftermiddag och inte göra någonting överhuvudtaget.
Helst skulle man vilja slippa se en hel bunt med masochister som lider av utbrändhet vid 20 års ålder men det går knappast att inskränka alla möjligheter som finns, som enligt mig är orsaken till alla problem. Så därför låt oss vara galna, skriva listor dagar ut och in, kvarts livs kris drabbar oss och förhoppningsvis lär vi oss av våra misstag. Alltså tycker jag att man kan säga att kvarts livs krisen börjar, eller det formas rättare sagt redan i tidigare ålder än när man kommer in i 20 års åldern.
Det med curlingföräldrar är väldigt olika från familj till familj och därför kan man knappast säga att det gäller en hel generation när man pratar om ansvarstagandet föräldrarna som tar ansvar för allt i våra liv. Det skiljer sig både från varje ungdom hur självständig man vill vara och från förälder och förälder, hur långt de är villiga att ställa upp för sina barn. Jag tror att i många fall så är man självständig men på ett sätt är föräldrarna en slags stöd pelare som kommer att finnas där och hjälpa en när det krisar sig. Och detta är det verkligen inget fel på eftersom föräldrar ska enligt mig finnas där när man behöver det som mest. Dessutom är begreppet curlingföräldrar väldigt brett, vad menar man exakt? Föräldrar som gör barnets läxor eller föräldrar som betalar för sitt barns körkort etc. ? Sedan om en förälder väljer att låta sitt barn till exempel inte behöva hjälpa till med sysslor hemma för att det ser att det är ambitiöst och är under stress i till exempel i skolan som ett sätt att underlätta det för sitt barn är väldigt normalt för mig. Alla vet att dagens ungdomar är stressade och under större press än andra generationer så varför skulle inte föräldrarna vilja underlätta det för sina barn? Men samtidigt finns det ju negativa sidor av allting och bieffekter. Och visst kan det leda till en svårare väg in till vuxenlivet om man har så kallade curlingföräldrar som "sopar isen åt en" - om man ständigt har lärt sig att man slipper ta ansvar för sina handlingar och att föräldrarna alltid kommer lösa allt. Men allt detta beror ju på vart föräldrarna sätter sina gränser.
